Den långhåriga dvärgtaxen har lång rygg, korta ben och mycket låg höjd. Rasen är visserligen liten, men fortfarande muskulös och kraftfullt byggd med bred bringa och välutvecklade framben. Den har en mjuk, rak päls som finns i en mängd färger (se rasstandarden för mer information). En vuxen dvärgtax väger 4,5–5 kg och är omkring 12–15 cm i mankhöjd.
Den kan vara mycket självständig och kräver en mjuk, konsekvent och tålmodig träning. Social träning i tidig ålder krävs för att vänja taxen vid barn, främlingar och andra sällskapsdjur. Det är en ras som fäster sig vid sin familj, och i synnerhet vid en särskild familjemedlem, men kan vara reserverad mot främlingar. Av de tre pälsvarianterna är den långhåriga dvärgtaxen ofta den vänligaste.
Taxen kan spåras direkt tillbaka till 1400-talet i Tyskland, även om liknande hundar förekommer i urtida egyptisk och mexikansk konst. Kvarlevorna efter en liknande hund hittades i resterna av ett skeppsvrak i Italien och daterades till första århundradet v.t. Den tyska rasstandarden fastställdes 1879 och rasklubben etablerades 1888. Rasen kom till Storbritannien med prins Albert och blev populär i Storbritannien och Amerika under 1800-talet. Dvärgtaxen användes i stället för jaktiller för att driva ut kaniner ur sina hål.
Det vanligaste hälsoproblemet har att göra med taxens kroppsform, vilken gör att den ofta drabbas av ryggproblem. Hjärtsjukdom är också relativt vanligt förekommande hos rasen. Likt många raser kan det förekomma ärftliga ögonsjukdomar och avelshundar bör ögontestas.
Den behöver minst en halvtimmes motion varje dag. Taxens jaktinstinkt kan göra att den springer iväg på jakt efter en doft eller ett villebråd så se till att din hund kommer på inkallning innan du tar av den kopplet. Tänk på att dvärgtaxen framavlats för att arbeta som grythund och kan gräva under många slags staket. Du bör därför säkerställa att trädgården är säker.
Små hundar har en snabb matsmältning vilket innebär att de gör av med energi snabbt, och med deras små magar så måste de äta ofta och lite. Maten för små hundraser är designad med rätt mängd näring och med mindre bitar för att passa mindre munnar. Det gör att hunden tuggar längre, vilket i sin tur förbättrar matsmältningen.
Rasen bör borstas och kammas igenom minst en gång i veckan. Dessutom bör man trimma håret mellan tassarna vid behov. Man bör vara särskilt noga med rengöringen av öronen eftersom hundar med hängande öron oftare utvecklar öroninfektioner. Taxen är visserligen noga när den äter, men kan ibland få mat på sina långa öron och de kan därför behöva rengöras ytterligare.
Trots att många hundar traditionellt anses vara bra med barn så måste alla hundar och barn lära sig att umgås och respektera varandra och vara trygga tillsammans. Även då bör hundar och unga barn aldrig lämnas ensamma tillsammans, och vuxna bör hålla uppsikt över deras samspel.
