Den späda lilla dvärgspetsen gnistrar av personlighet och vänlighet. Pomeranian ser ut som en miniräv och har långa, uppresta täckhår och tjock underull som gör att den ser ut som en fluffig boll. Pälsen kan ha en mängd olika, vackra färger – se rasstandarden för mer information. En fullvuxen pomeranian är 18–30 cm i mankhöjd, beroende på kroppsbyggnad och typ, och har en idealvikt på 1,8–2 kg (hane) respektive 2–2,5 kg (tik).
Det är en livlig och energisk liten hund som är väldigt lojal mot sin familj. En pomeranian älskar att bli buren och klappas, men överdriv inte – den måste stå på sina egna fyra ben! Rasen är en utmärkt vakthund då den är mycket högljudd. Trots dess vänliga och tillgivna natur ska man vara försiktig, i synnerhet kring små barn, då den är ganska skör och kan drabbas av brutna ben.
Pomeranian härstammar med största sannolikhet från de arktiska slädhundarna och är troligtvis besläktade med keeshond, norsk älghund och samojedhund. De första dokumenterade uppgifterna om rasen kommer från Pommern, ett område som gränsar till östersjöområdet, och är från 1800-talet. Dessa hundar var dock mycket större (runt 13 kg). Det föddes omkring tio valpar i varje kull och man gav företräde åt de minsta av dessa. I mitten av 1800-talet hade rasen spridit sig till andra europeiska länder och 1888 blev drottning Victoria förtjust i rasen, vilket bidrog till att öka rasens popularitet. Brittiska uppfödare avlade då dem i mindre storlek och med allt mer päls.
Likt många små raser kan en pomeranian drabbas av lösa knäleder (patellaluxation). Andra vanliga hälsoproblem är ögonsjukdomar, en åkomma som orsakar pälsavfall och luftrörskollaps som orsakar hosta.
En pomeranian är inte alltför krävande när det gäller motion och tar glatt flera korta promenader eller en springtur i trädgården med sin ägare. Den klarar även av att gå ganska långt innan den blir trött.
Små hundar har en snabb matsmältning vilket innebär att de gör av med energi snabbt, och med deras små magar så måste de äta ofta och lite. Maten för små hundraser är designad med rätt mängd näring och med mindre bitar för att passa mindre munnar. Det gör att hunden tuggar längre, vilket i sin tur förbättrar matsmältningen.
Under uppväxten krävs det extra pälsvård för att hjälpa pomeranians pälsbyte, men när detta har hänt räcker det om man borstar pälsen ett par gånger i veckan. Kontrollera regelbundet underullen efter tovor. Använd inte en alltför fintandad kam eftersom detta skadar underullen och förstör fylligheten. Kamma pälsen med en glestandad kam och borsta den sedan lätt. Dessutom ska tassarna trimmas då och då.
Trots att många hundar traditionellt anses vara bra med barn så måste alla hundar och barn lära sig att umgås och respektera varandra och vara trygga tillsammans. Även då bör hundar och unga barn aldrig lämnas ensamma tillsammans, och vuxna bör hålla uppsikt över deras samspel.
